Igår fick jag för mig att vi som familj skulle cykla till Fors, som ligger en bit utanför Avesta, för att vara bestämd 14 km om man åker från där vi bor (den korta vägen) eller 18 km man vill åka den lite längre men vackrare och dessutom finare vägen (3.68 km totalt). Vi tog förstås den längre och vackrare, tog ett tag att ta oss till Fors för vi hade Jaz i en cykelkärra med full packning och det känns i bena kan jag säga. Tack och lov så kunde jag och Joachim hjälpas åt. Dock så visade det sig att sadeln på min cykel inte kunde höjas vilket gjorde att när Jocke skulle cykla ngn mil så såg han ut som en liten knatte och hade riktigt ont i bena (mjölksyran i bena blir värre när man inte har inställt rätt i sadeln ;)). På vägen hem så hade Joachim fixat så att han kunde ta cykelkärran på sin cykel men efter nån km så började växlarna på hans cykel krångla så det slutade med att han fick cykla på ganska hög växel enda hem. Men envisa som vi kan vara (och nu till det bättre) så tog vi oss hem. Fråga oss inte hur vi mår idag ;)
Det var ett underbart äventyr och har veklingen fått mer smak för cykling och vara ute och bejaka livet. Jaz njöt för fullt förresten. Hon var lite förkyld vilket gjorde att hon inte sa så mkt men efter att ha sovit på hemvägen så kunde hon skrika "jihoooo" när det gick lite fortare. Underbart!!
Personligen så åkte jag och njöt för fullt och tackade min Gud för allt jag har. Han är helt underbar!
Miriam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar